SÄTRAHEMMET KLOCKAN 16.30.
Enricos, Nuttes och Pontus kvällsskift har
precis börjat, och trots att Märta Gustavsson frestar
Enrico och Nutte med kött och potatis håller de två
italienska mastifferna sig intill husse.
Enrico har jobbat här på Sätrahemmet
lika länge som husse Pontus Spanier, i två och ett halvt
år. Medan Nutte som har samma farfar eller mormor som Enrico
är foderhund hos Pontus och hans flickvän Stephanie, och
är här bara då och då.
Enricos och Nuttes arbetsuppgift här, är
att få den som har en dålig dag, eller förirrat
sig in i sin demens, på gott humör.
– Dom är som stora lyckopiller på fyra ben, säger
husse, klappar om Enrico som lagt sig vid hans fötter, och
fortsätter:
– Det är så kul att se att ens hundar kan få
spela så stor roll för andra.
Rasen har dock spelat en helt annat roll historiskt. De har varit
jägare och jagat storvilt som björn och vildsvin, och
under romartiden arbetade de som krigshundar och slogs inför
publik.
– De har också jobbat som gårdshundar, berättar
Pontus, och eftersom Sätragården ju är en gård,
förstår jag riktigt bra att de båda mastifferna
trivs här på demensboendet.
Då och då frilansar Enrico och Nutte, som kan bli upp
till tolv år gamla, även hos matte Stephanie, som är
advokat.
– De har till och med varit med i rättssalen med henne,
berättar Pontus.
Egentligen heter Enricos och Nuttes ras cane corso, men mastiff
säger mer, tycker jag, som tycker cane corso låter mer
som en spagettisort. Enrico och Nutte är nämligen väldigt
köttiga och muskliga av sig och väger 47 och 45 kilo.
Just därför, berättar Pontus, får de inte motioneras
för hårt.
– Då kan de få problem med höfterna.
En promenad till och från jobbet är ungefär vad
de behöver.
Innan Pontus köpte Enrico, från en kennel
i Åkersberga, hade han två dobermann som i dag lever
tillsammans med Pontus tidigare flickvän.
Att Nutte i perioder lever hos Pontus, Stephanie och Enrico beror
på Enricos behov av att få träffa och umgås
med likasinnade.
Men han är även en polare för Pontus.
– Man får så otroligt mycket värme och sällskap
av dem, säger Pontus, ett budskap som Svenska kennelklubben
i dagarna lyfter fram i boken ”Hundens betydelse i vården”,
som kommer ut i dagarna.
Märta erbjuder sin kvällsmat igen, men Enrico och Nutte
låter sig inte frestas då de är mer vana vid strupar
och hjärtan. Alltså vid sidan om torrfodret, ett kilo
om dan, som de äter.
En av matbordets platser är tom, den är Börjes, som
är en av Enricos bästa vänner på boendet.
– Ibland försvinner Enrico, och då är han
för det mesta inne hos Börje och har lagt sig i hans säng,
berättar Pontus.
Så gillar Enrico skalbaggar, hästar och tjejer.
– Ser han en skalbagge lägger han sig ner och leker med
den.
Och ser han en tjej vill han pussas, pussar fick både Märta,
fotograf Emma och jag.
KEL OCH MENING. Märta Gustavsson, som bor på
Sätrahemmet, får välmående av ”personalen”
Nutte och Enrico. Att hundar kan ha betydelse inom vården
hävdas i boken ”Hundens betydelse i vården”
– av Svenska kennelklubben – som kommer ut i dagarna.
RADARPAR. Enrico gillar skalbaggar, hästar, tjejer,
husse Pontus Spanier – och pussar.
Den här artikeln var i Arbetarbladet på en helsida den
5/11
Pontus har ju berättat för oss och skickat video klipp
på
framförallt Enricos arbete hos dom boende på hemmet.
Men nu är de även dokumenterat i pressen att
Hägnatorpets Cane Corso är 4-benta Lyckopiller - ja man
kan
inte annat än att bli både stolt och lycklig över
att läsa om de!!!
-Pontus, jag vet att de inte är lätt att förmedla
sig till en icke
hundinsatt reporter men du fixa de fint ändå och fick
med
Cane Corso - mer än vad jag lyckades med när Agi var med
i press och TV *ler*...keep up the good work - ses snart!
|